Det har hänt att den klimatbeklämda ringt och väckt mig mitt i natten.
Av pur ångest för det som skall övergå världen måste hon berätta om sin skräck. Själv är hon ytterst miljömedveten och vidtar alla tänkbara åtgärder för att jorden skall bevaras i beboeligt skick för kommande generationer.
Henne tänkte jag också på när jag såg Akademenfolket rigga upp stora affischer inför ett diskussionstillfälle i bokhandeln. De presenterade böcker avsedda för barn, där barnen uppfostrar sina föräldrar att äta kål och att cykla (det var detta jag råkade uppfatta).
Barnskyddet ingrep inte mot Akademiska bokhandeln, liksom det stillatigande låter barn uppträda i olika internationella fora med känslofyllda attacker mot världens ledare.
Personligen finner jag ivern senkommen, jag hade i skolan en lärare som tog till sig Romklubbens visioner och övertygade också mig om att vi inte har lång tid kvar.
Den stora frågan är om vi väntar på ”nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor” eller inte. Gör vi det, kan vi sova tryggt även om vi snart går under.
Och tro nu inte att jag skriver detta för att klandra henne som ringde. Från hennes synpunkt var reaktionen sund, följdriktig och intelligent. Om det finns skäl därtill, kan och bör och skall man naturligtvis ringa mig.
Men jag går tidigt till sängs.