På den sällsamma strandpromenad, där blixtarna löper parallellt med horisonten [del 170], drar jag mig också till minnes en annan fransk filosof – Henri Bergson.
Han polemiserar mot uppfattningen att man kan vandra samma sträcka flera gånger. Det gäller bara lantmätare. Och visst är det skillnad när jag går en bit med fågelskådaren [del 161] eller när hon vars hjärta är som mitt gör att jag strax efteråt inte kan säga om vi gick den längre eller den kortare rutten tillsammans.
Ibland störtregnar det och ibland är det hett.
Nu mötte jag en man som går mycket långsamt. Han stannar också ofta, kanske är det fönstertittarsjukan.
Han berättar att han kände min far, de var kolleger en gång. Det visar sig att det är sant men när han fortsätter, blandar han samman honom med min farbror. Efter en stund visar det sig också att han har svårt att hålla de olika generationerna isär. Det är mycket han vet om vår släkt och han har många fakta men svårigheten ligger i att fästa dem vid rätt person.
Först känner jag ett litet obehag vid tanken på att denna pratsamme man ibland vet mera om oss än jag själv kan komma ihåg.
Sedan känner jag lättnad vid tanken på att alla hans bekanta i vår stad måste vara medvetna om denna brist hos honom. Också de korrekta uppgifter ur min historia som jag själv helst velat glömma – ja, de kanske inte heller håller streck?
Låt honom därför berätta vad han vill, han vill oss väl och ingen illa. Och om det djupaste såret och om den största sorgen vet ingen annan än hon som hatar, kan ingen annan veta.