Spårvagnen startar och i centrum fylls den snabbt av passagerare. I bänken bakom mig hör jag två kvinnor som inte träffat varandra på länge. ”Det var verkligen länge sen!” och ”Hur har du det nuförtiden?” fyller luften med skärande dissonanser.
Det är nämligen uppenbart att det inte alls är ett kärt återseende. Fraserna är tillkämpad artighet och hjärtevänskapen anlagd. Man anar en dold antipati, en olöst konflikt.
Men medan spårvagnen dunkar vidare berättar de om sig själva. Eris är på väg hem. Dagen har varit lång men den här spårvagnslinjen för henne ända fram, ”till trappan”. Idun åter är på väg till sitt nya arbete, första dagen som kassa i en K-affär. ”Fast anställning.”
Eris är också K-anställd, de träffades som expediter, men nu har hon andra uppgifter i samma butikskedja. Det blir flera minnen och barn och familjer medan spårvagnen dunkar vidare. Det obligatoriska, när man ändå inte kommer att ses igen.
Linjen är lång och passagerarna glesnar efterhand.
Jag stiger av först vid ändhållplatsen, invid K-affären.
Då är det bara två andra kvar.