När jag skriver om egenheter bland mänskors barn, är det naturligtvis viktigt att den som inte bör känna igen sig, inte känner igen sig. Därför blandar jag med lätt hand orter och omständigheter så att helhetsbilden blir sann men namn och andra kännspaka fakta kan byta plats.
Så få är ändå våra grundläggande omständigheter att jag nu fick uppleva att en mänska berättar sin historia sådan jag redan tidigare beskrivit den, nästan beskrivit den. Det är som om han retroaktivt var den jag avsåg i skrivstycket.
Hans historia handlar om svek och lögn. Det är ondskans själva grundprincip, inte utan orsak kallar Skriften djävulen för Lögnens fader.
Ordet brott hör samman med att bryta, bryta sitt ord, bryta en överenskommelse. Etymologiskt är det kanske ljudhärmande, liksom bräcka och brista.
Så låter det när ett hjärta brister, när ett löfte har brutits.
Och i den skriftliga jakten på ondskans morfologi är falskheten och sveket ständigt i centrum. Den som bryter ett bud, bryter dem alla. Man kan inte stjäla, begå äktenskapsbrott och dräpa utan att förneka att Herren är min Gud, utan att missbruka Hans namn.
Hon som hatar har ställt sig själv under domen. Nu jagas hon av skuggorna – och låtsas inför andra att hon inte vet och förstår varför det sker.
Hon som svek honom som nu anförtror mig sin nygamla berättelse, hon vet det också. De vet båda två att det är dem som detta handlar om och ändå förstår de det inte.