Jag kommer i samspråk med en äldre kvinna och samtalet är i och för sig intressant – om mänskor, om platser, det vanliga.
Men en egenhet har hon. Medan hon pratar, går hon runt i den lokal hon är i färd med att iordningställa.
Och ofta måste jag be henne upprepa vad hon sagt när hon vänt sig bort från mig och gått in i ett hörn eller angränsande utrymme.
Tills jag småningom inser vad hon från början själv har insett: att allt hon säger inte ens är avsett att uppfattas.
Det är en ljudmatta som hon anser att man bör lägga ut i sällskap med andra. Hon arbetar med en redundansprincip som lär följande: det jag inte hör nu, får jag höra senare, och om jag aldrig får höra det, var det inte så viktigt.
Hon ser inte på samtalet som överföring av muntlig information utan som en social gest.
Som hennes ord alltså på inget vis är meningslöst pladder, är principen märklig. Men jag känner också en man i samma ålder som följer samma riktlinje.
Kanske är den riktig. När jag går ut för att betrakta byggnaderna kring Salutorget ser jag egentligen mycket litet av byggnaderna kring Salutorget och efteråt minns jag ännu mycket mindre av det jag sett. Varje promenad avslöjar sedan för mig ”nya” detaljer fastän jag redan en eller flera gånger ”sett” dem.
Detta icke-fotografiska sätt att uppfatta inte bara byggnader utan även andra mänskor, med alla våra sinnen, gör att vi inte överväldigas vid varje nytt möte och drabbas av den stendhalska övermättnaden i Rom.
En menederskas svek kan aldrig förstås. Den som såg bredden, höjden och djupet av den ondska som motiverat det skulle förgås på fläcken. På omvägar – långa ibland – måste man betrakta hennes dåd sas. med andras ögon.
–”…sedan till St. Michel. Mina föräldrar hade nämligen…”.