De prestabilerade systrarna [10 juli] överträffas nästan av ett ilsket äkta par jag konfronterades med på en ranch i trakten.
De kom åkande uppför backen till huvudbyggnaden i en liten bil med öppna sidorutor. Som i en serieteckning lutade sig båda ut och for ut i en ström av otidigheter mot mig. Pratbubblorna visualiserades snabbt för den vars första lektyr varit Kalle Anka.
Det visade sig att deras ilska, denna gång, var obefogad och grundade sig på ett missförstånd. Men jag fick häpen beskåda hur gemensam ilska och misstro mot omvärlden kan utgöra det sammanhållande kittet mellan två makar.
För efter några lugnande ord i vänligare tonfall – jag kände dem ju – arbetade vi en god stund sida vid sida med röjningsarbete på markerna.
De var ilskna på allt och alla och deras invektiv riktade sig alltid i gemensam och därmed fördubblad styrka mot det aktuella objektet för stunden.
Man kan inte leva av hat.
Men kanske var deras livsstil nödvändig. Om de, var för sig, riktat sina aggressioner mot den andra hälften hade de inte härdat ut.
Följd av deras vänliga okvädingsord (dvs. mot andra, de lata, riktade förbannelser och jämförelser) och tack för hjälpen lämnade jag ranchen.