Kanske är det grammatiken som påverkat oss. Vi tänker ofta på tiden som ett tredelat fenomen: det förgångna, nuet och framtiden.
Men egentligen hör inte nuet till detta sätt att framställa tiden. Nuet finns inte. Uttalar vi ordet ’nu’, är det framtid när vi föresatt oss att göra det och förfluten tid när det är gjort. Aldrig ges ett mellanting mellan dessa båda, när ’nu’ verkligen är ’nu’.
Ernst Meister var en filosofisk diktare och i sina många samlingar avhandlade han gärna abstrakta och metafysiska ting. Som nu:
JETZT
Jetzt.
Jetzt ist lange her.
Jetzt:
September −
nachmittags.
Geruch
warmer Asche.
So, als ob ich,
heute verbrannt,
selber die Asche wär.
Bin ich da?
Bin ich’s nicht?
Tellerrund
und von Äpfeln,
von Birnen schwer
ist das Licht.
Bin.
Bin mit den Blumen da.
Wimpern der Sonnen,
Kerne
in ihrem Pupillenkreis:
Augen,
meinen Augen ganz nah.
Bin nicht mehr?
Des Menschen Tag:
Im bronzenen Dunkel
ein Blitz.
Jetzt:
Ein September,
nachmittags.
JETZT
ist lange her.
Bibeln säger: “Nu är frälsningens dag.” Och: ”Om ni idag får höra Hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”
Hon som vet att hon begått en svår synd äger ingen morgondag för ånger och bot. Bara detta nu.