I mitt föräldrahem fanns två böcker på lättläst tyska i bokhyllan – Emil und die Detektive och Drei Männer im Schnee. Båda har Erich Kästner som författare och hur de hamnat där, vet jag inte. Men mina föräldrar hörde till den generation som läste tyska som första främmande språk.
Med dessa pärmbilder var jag alltså tidigt förtrogen. Med innehållet först senare.
Och Kästner fanns i många bokhyllor. Han skrev för ungdomar för han ville nå många och han ville nå framtiden. Han uppträder också själv som romanfigur i Emil und die Detektive. Den boken var det enda av hans verk som inte brändes av nazisterna.
Kästner bodde dock kvar i Tyskland och klarade sig helskinnad trots sin antinazism. Den senare boken är en komedi, ett förväxlingsdrama, och uppenbarligen var andan i den förra tillräckligt sund för att kunna betrakats som arisk.
Stor i vedertagen bemärkelse är Kästner inte som författare i dessa verk men vid och bred. Hans böcker har ägnat sig för filmen och han når därför många med ett budskap som är lättbegripligt men inte alltför lättsamt.
Också mina barn kan därför gärna läsa dem. Värden som trohet och trofasthet och ordhållighet får sin rätta plats i Kästners värld.