Han devalverar de existentiella symbolerna — eller kanske är det motsatsen han gör?
För vad är nu Bergen? Vad är egentligen Havet, om det inte finns någon som står på stranden och vinkar?
Karl Krolows naturlyrik är inte vanlig naturlyrik. Blommorna är stundom besjälade, visst, men de har ovana ting att förtälja för dem som kan höra.
Själv florerade Krolow också under nazitiden och även om det utkommit kritiska studier av hans förhållande till den ideologin, kom han sig jämförelsevis obesmittad igenom. För ARVET är ju den stora frågan i all kritik av tysk efterkrigstida poesi.
Så här skriver han om moln:
DIE WOLKE
Man kann mit ihr
spazieren gehen,
solange keine Himmelserscheinung
über sie herfällt.
Das Wasser widmet ihr
seine Aufmerksamkeit
und winkt aus verdunstenden Flüssen.
Es rührt an das Gedächtnis
des Regens.
Så är det.