De små detaljernas författare finns det många av men inte många med lika många omständliga små utvikningar som Arundhati Roy. Varligt frågsam lotsar hon sin berättelse vidare genom djungeln och över oceanen och de retoriskt halvöppna frågorna inbjuder till ständiga reflektioner över små ting som är stora.
Varför är allting som det är? Varför är alla ting som de är?
Det är ändå en främmande värld där bokens huvudpersoner rör sig. Det är svårt att få klart för sig de stora sammanhangen eller få ett svar på frågan om boken alls har ett enda, stort och angeläget ärende. Det är som om man i den lever ett provisoriskt liv. Det kan tyckas pittoreskt och ibland rentav vist men om livet är en gåva följer också en förpliktelse för mottagaren att behandla och respektera det som en sådan.
Jag fick en hustru och barn och hatet tog dem av mig. Det hatet kan inte skylas över med kosmetiska funderingar och förnumstiga livsfilosofier. Det får inte skylas över, för de andras skull. Det måste ställas till svars och utplånas eller försonas.