Hilary Mantel hör till de få som vunnit priset två gånger. Eftersom jag rör mig baklänges i listan, är den aktuella boken en uppföljare till den första.
En bidragande orsak till Mantels succé är säkert det stora intresset i Storbritannien för böckernas huvudpersoner. Det är fråga om historiska romaner och personerna kring Henrik VIII, han med de många fruarna.
Mantel hade knappast vunnit priset med en roman om rysk tsar eller svensk kung. Henrik VIII var också idrottsman, poet och teolog – än idag häftar det av påven förärade äronamnet fidei defensor, ”trons försvarare”, vid den engelska kronan alltsedan Henriks stridsskrift mot Luther och den tyska reformationen.
Hilary Mantels styrka ligger i förmågan att skildra personligheter ss. de tre Thomas – More, Wolsey och Cromwell – inte genom att hopa adjektiv utan genom att skildra deras yttre handlingar som uttryck för deras tankevärld. De blir sammansatta och mångfasetterade på det sätt som utmärker stor litteratur. Och konsekventa. Ondskan är ondska, de onda är onda därför att de handlar som de handlar.
Korsspindeln hatar och hennes hat för död och fördärv med sig. Att hon antagligen tror sig ha godtagbara skäl för sitt handlingssätt förändrar ingenting, ingenting.