Ibland händer det att jag intar mitt morgonkaffe på ett lokalt café dit jag kommer just då det öppnar.
Strax efter mig anländer två män i gula utearbetaroveraller. Den ena är ung, mörk och storvuxen. Den andra är betydligt äldre, han är mager, ljus och kortvuxen. De sätter sig diagonalt mitt emot varandra vid bordet invid mitt.
De dricker sitt kaffe och äter sin semla under total tystnad. Efter en kvart timme reser de sig och går.
De är utsocknes, de beställer sitt kaffe på finska men i övrigt yttras inga ord.
Varför måste vi finländare lära oss småprata? Varför skulle vi tvingas växla ord som ingenting betyder? Jag ser på männen att de är belåtna som det är. De har en stunds vila i arbetet, de är nöjda och de trivs.
För egen del finner jag det bara intressant och inte pinsamt med hissar och busshållplatser där ett antal mänskor står och tiger. En utlänning – nästan, hon var karelare – antastade mig senast med kommentarer om ovidkommande saker. Jag försökte, verkligen försökte, svara henne i minst två meningar med minst fem ord i varje. Men det var en lättnad för alla när hon som den första steg på en buss och försvann.
Tystnaden sänkte sig på nytt. Tystnaden är det element i vilket stora ting föds.
Bara i kyrkan skall predikan och psalmer ständigt ljuda och i himlen lovsång.