Hon hade en verkligt imponerande bokhylla.
Jag lät blicken glida längs ryggarna. Det var inga deckare eller bokklubbsböcker, det var gedigna verk av erkända auktoriteter i skilda ämnen.
Ett namn och en titel fångade särskilt min uppmärksamhet, den ville jag gärna låna! Jag tog ut den ur hyllan och frågade efter hennes åsikt om boken.
Hon viftade avvärjande med handen.
-Jag har lämnat det där bakom mig! sade hon. Jag läser inte längre.
Därför: inga kommentarer. För henne saknade denna guldgruva numera allt intresse. Och varför? Vad hade hänt?
En närstående hade dött.
En kristen må tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt — (Psb 379)
Om det gladde mig att se hennes välförsedda bokhylla, med prov på hennes omfattande läsning och bildning, var jag än mera nöjd med att få veta att hon numera finner tröst i en enda bok: Bibeln.
Allt annat har visat sig vara fåfängligheters fåfänglighet. Nej, hon har aldrig förnekat sin kristna tro, men det fanns en tid när hon trodde sig kunna bli vis på världens sätt och även bemödade sig mycket om att bli det.
I dödens närhet blev allt detta värdelöst.
(T)y den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och har blott det timliga kärt.
Också jag ställde tillbaka boken i hyllan. Allt har sin tid. Att läsa och studera har sin och att på gamla dagar finna att en vänskap fördjupats och att ömsesidig misstro förbytts i enighet kring det enda viktiga, har sin.
Sin välsignade tid.