Efter att ha publicerat inlägget om tacksamhet (14 september) intog jag på morgonen min sedvanliga utsiktsplats i stadens centrum. Jag grunnade på frågan jag där ställt mig själv: vilka mänskor skulle jag skriva tackbrev till och varför?
Och just då kom hon gående, såg mig och satte sig vid mitt bord. MN hade kuraget att bryta vingarna av ett illasinnat rykte som spreds om mig – i stället för att föra det vidare, talade hon om för mig vad ryktesspridaren sagt och tillfogade att hon valde att inte tro på det. Hon kunde ha delat skadeglädjen med lögnerskan. Hon kunde som Korsspindeln ha valt ondskans sida och ökat sorgen och bedrövelsen.
Det är väl dylika ting man minns med den största tacksamheten: bevis på förtroende, solidaritet, uppskattning. Nu förbigår jag släktingar och nära relationer för att i stället nämna tre andra som vinner neuronens kapplöpning till medvetandet:
- Jag var åtta år gammal när J.B., en österbottnisk fiskare, gav mig en uppslagsbok. Är det en lämplig gåva till en åttaåring? Ja, om den överlämnas med de rätta orden, en bakgrundshistoria ur hans eget liv och en uppmaning till vetgirighet. Lilla Focus gav mig mycket de följande åren.
- Något äldre var jag när jag kom att byta några ord med författaren Hj.K. vid en kyrklig samling. En tid senare får jag till min förvåning ett brev, med korrekt adress och med bifogade texter från rikssvenska tidningar angående innehållet i vår diskussion. Detta var långt före de moderna kopieringsapparaternas och adressupplysningarnas tidevarv och allra viktigast var den möda denne gamle författare, vän till finlandssvenska modernister och många andra kända skribenter, lagt ner på brevet.
- Och när jag inlett akademiska studier med de första tenterna och mycket tvivel på min egen förmåga kommer professorn själv raskt gående över universitetets innergård. Han får syn på mig i skaran av mänskor, byter kurs och närmar sig mig bara för att meddela att tenten gått mycket bra. Det syns på honom att han är uppriktigt glad över att han kunnat ge en av sina många studerande ett godkänt vitsord i en av de många rutinartade kunskapsprövningarna vid studiernas början. Det är inte fråga om att behöva ängsligt vänta på en anonym kungörelse på institutionens anslagstavla, utfärdad av en jäktad och otillgänglig högsta domare. Och på detta sätt närmade sig K.-J.I. säkert samtliga mina kamrater.
Detta var alltså ett slumpmässigt urval men ändå något mera än en associationslek. Förtroende, uppskattning, välvilja – allt detta som Korsspindeln hade varit skyldig barnen och mig – gjorde att fyra mänskors möten, idag och i det förgångna, lyste upp min morgon.
Tack!