Där jag inte längre bor, där finns en park och i parken finns en björn av sten.
Kring den björnen finns bänkar att sitta på. Grova, breda, med grönmålade plankor.
På de bänkarna sitter mänskosjälar i olika stadier av förfall med tillhörande kroppar. Utom en.
Han är en äldre man, han är nykter och han säger till mig att det är sällsynt här att få tala med en annan nykter mänska en tidig helgdagsmorgon.
Han säger också: Det är vackert!
Då ser jag det. Det är vackert i Björnparken på sommaren. Det är vackert också på vintern. Det är vackert när solen skiner och det är vackert när det regnar.
Det finns en dikt av Hj. Gullberg som heter Den tänkande lantbrevbäraren. Jag har mött den tänkande taxichauffören. Han är pensionerad nu men han har sett huvudstadens många gator och gränder vid alla tider på dygnet och han har mött mänskor av själens alla schatteringar.
Ändå är han glad.
Det är alldagliga ord vi byter om allt detta men han som slagit av taxametern för gott måste äga någon hemlighet.