I inlägget den 4 juli nämnde jag Tranströmers romanska valv, dikten med detta namn lyder i sin helhet:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna / i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och / Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(Radbrytning med indrag anges ovan med snedstreck.) Oavsett hur dikten skall tolkas i sina enskildheter, uttrycker den en allmän övertygelse som lämpligen kan kompletteras med två rader ur Alexander Popes lärodikt An Essay on Man:
Know then thyself, presume not God to scan
The proper study of Mankind is Man.
Veckoslutet innan sommarens heta toppmöte i Helsingfors fanns flera mänskor i staden av utländsk härkomst än jag någonsin tidigare sett. Jag besökte Ateneum med en av dem – detta museum presenterar ju uttryckligen finländsk konst (”finsk konst” kallar man det i marknadsföringen).
Det besöket befäste min övertygelse om det gemensamt mänskligas outtömlighet. Hon från Uganda stannade i beundran inför många verk – de klassiskt finländska – men mest tilltalades hon av stora landskapsbilder av Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Victor Westerholm och andra guldåldern tillhörande.
För övrigt anser jag att Finland bör ta emot ett mångfaldigt större antal asylsökande.