En rubrik på Yles hemsida virvlar förbi: hur skulle det vara om du berättade vem du var utan att ange ditt yrke?
Och om du inte angav hemort och kön och ålder? Det är inte det gemensamma som definierar oss utan det som skiljer oss åt. Jag är inte som du i det och det avseendet och ju flera särskiljande attribut och egenskaper jag anger, desto entydigare bestäms min individualitet.
Dessa tankar fick sin fortsättning när jag talade med en vän jag mötte vid cafét. Han brukar inte uppta någons tid med ytligt snack. Han gick vidare till att tala om döden och om det minne vi lämnar efter oss.
Han hade – enligt egen uppfattning – inte uträttat något stordåd, något märkligt som skulle säkerställa att minnet av hans person bevarades av kommande generationer. Och med detta i tanken hade han företagit sig något som han nu talade om som det som gav hans liv innehåll och mening.
Vilken denna hans bedrift var, hör inte hit. Men jag fann mig i mitt stilla sinne opponera mig mot hans tankegång i alla dess enskilda led. Varför?
När man mister sina barn, klipps livet av. Korsspindelns blodsdåd innebar på sitt sätt slutet på mitt liv. Det har därefter varit en fortlevnad på det biologiska planet, en utdragen väntan på det efterlängtade slutet – som ju med säkerhet kommer, vilket för mig är en glädjande och befriande tanke.
Med min diskussionspartner brukar jag vara sällsynt enig i samhällsfrågor, etik och politik. Men inte i denna! Han ville uträtta något särskilt och särskiljande. Han ville att man skulle minnas. Men hade han frågat mig: Vem är du? hade jag däremot svarat: Jag är ingen och jag vill bli glömd av mänskor.
Det finns gamla gravar där liken av okända sänkts ner. Inga namn, inga årtal, bara ett kors och tre ord: ”Känd av Gud.”