I söndags stötte jag på den småvisslande helsingforsaren.
Han står staty på Stora Robertsgatan. En inskrift på sockeln berättar bl.a. att han är rejäl och hjälpsam osv. Detsamma skulle antagligen sägas om invånarna i varje liten storstad världen runt.
Statyn påminner mig om vissa av Henry Moores figurer. Den är urholkad, vad nu detta skall symbolisera… Är han – eller hon – en huldra utan ryggrad eller inre kärna?
Det var ännu nästan en timme tills högmässan skulle börja och jag satt på en caféstol på den renoverade gågatan. Bakom mig fanns en metallplakett med en inskription på tre språk (varav den svenska versionen hade ett litet men pinsamt skrivfel) som förtäljde att en bomb som fälldes i denna korsning under kriget dödade femtioen personer. Det var det mest förödande enskilda nedslaget.
Jag försökte räkna till femtioen förbipasserande. Men det var söndag förmiddag och jag tröttnade innan talet var fullt. Många var turister och genom öppningen i statyn såg jag kanske signora Sabatini och herr Tanaka passera och såg Tranströmers romanska valv öppna sig mot historien – nu och närmast vår finländska närhistoria.
Huldran har också ett hål i ryggen. Etymologiskt är huldran motsatsen till den huldhet som innebär trofasthet och välvillig godhet. Jag har i denna blogg ofta skådat huldran på ryggen och sett mörka djup öppna sig, därför att ondskan utgjort ett tema och därför att hon som hatar gett anledning därtill.
Men hon som ställde cafét i ordning kom ut och jag bad om ursäkt för att jag tagit platsen i anspråk utan att vara betalande kund. Som svar log hon ett stort och äkta leende och försäkrade att jag lugnt kunde sitta kvar.
Kanske kom hon från landet.
Mera om den småvisslande längre fram…