Att bli uppringd av ett fågelbo.
Men det är vad hennes namn betyder och jag undrar – för mig själv – vilket hennes ärende är. För samtalet fortgår utan att hon nämner dess syfte. Och hon har inte ringt upp mig förut.
Hon förhör sig om mitt mående, om hur jag har det över huvud, om vänner och släktingar, om eventuella fiender och bekymmer. Hon berättar också om sin egen familj, om mannens arbete, barnens skolgång och annat.
Och under det att jag väntar på att ärendet skall yppas, avslutar hon plötsligt samtalet med en hjärtlig välgångsönskan.
Ja, seder och bruk är olika, tänker jag. Kanske hör sådana samtal till vanligheten i Östern.
Så möter jag henne på stan, klädd i en huvudduk mitt i sommaren. Hon stannar och är idel vänlighet och solsken. Hon försäkrar sig om att jag inte drabbats av något plötsligt ont under den korta tid som gått sedan samtalet och hon försäkrar att inte heller hennes familj nåtts av olyckan.
Ytterligare några dagar senare möts vi igen men nu skyndar hon förbi, denna gång utan huvudduk. Hon stannar inte, nickar bara en hälsning.
Då, först då, minns jag: Ramadan är slut.
Men vi, vi i kristenheten har inte ens en månad, inte ens trettio av årets alla dagar, särskilt avsatta för att visa vänlighet och omsorg.