Jag kör E. till hennes hem i Stensvik.
Här längs motorvägen i västra Helsingfors och Esbo känner jag mig som en främling. Det är tiotals år sedan sist och allt har förändrats. Nesteskrapan är inte längre ett ensamt landmärke, inte längre den högsta byggnaden. Stora industrihallar och affärer har uppförts överallt, många nybyggen, blänkande reklamskyltar.
I den tidiga sommarhettan ligger här och var döda rävar, mårdhundar, harar vid vägkanten. Man väjer inte för något. På återvägen rusar vi fram på en trefilig motorväg, mitt på dagen, solen steker hett. Bråttom, bråttom! Är detta en plats där mänskor kan leva, bo och trivas?
Plötsligt ser jag att bilen framför mig har tvärstannat i motorvägens mittersta fil. Bilen till vänster gör detsamma. Och längst till höger gör jag det också när jag ser…
Långsamt, långsamt men målmedvetet marscherar en andmamma med sex små ungar i rad över vägen. De tre bilköerna blir längre men det är ovidkommande. Ingen prövar signalhornet eller försöker kila förbi. Man väntar, bara väntar, tills hon hämtat sina små från öknen till vattnet – där någonstans bortom ljudvallen av betong.
Trafiken rusar sedan som förr igen men mildare. Världen stannade, ordet ’andhämtningspaus’ fick mening.