Han var lång och stor och han var kanske sextio år gammal.
Av hans sätt att tala högt, entonigt och i korta meningar drog jag slutsatsen att han varit militär. Detta besannades då han vände sig till oss; åhörare för gången han hade summa två. Det var en äldre dam som åt glass och det var jag. Vi satt på skilda bänkar utanför shoppingcentret.
Han började tala om Golan, om fredsbevarande styrkor och om sina erfarenheter i Israel.
Jag sade ingenting. Jag nickade ibland och lät den äldre damen sköta lämpliga verbala inpass.
Men när han marscherade iväg, vände han plötsligt på klacken och betraktade mig:
-Är du präst? frågade han.
Det måste jag medge.
-Jag visste det! Jag visste det! förkunnade han med en biton av triumf i sin kommandoröst. Så gick han.
Den okände soldaten hade dessförinnan också förespråkat eutanasi som en lösning på åldringsvårdens resursbrist och som slutkläm framhållit att det kanske var dags att återgå till ”A. Hitlers metoder.”
Han verkade inte berusad.
Men vem var damen som åt glass?