Neil och Vestal Kingsblood är ett lyckligt äkta par i en småstad i USA.
Men olyckligtvis börjar Neil idka släktforskning. Så långt är historien inte så mycket mera tragisk än den om många andra makar men förledd av rykten vill han ta reda på om han verkligen genom sina förfäder är av kungligt europeiskt blod.
Han upptäcker i stället att han i rakt nedstigande led är son till en svart man. Det syns inte på honom men han berättar om sin upptäckt för några vänner. Han mister sitt arbete, grannskapet – tillåtet endast för vita – vänder sig mot honom och man beväpnar sig på båda sidor. Boken slutar med att paret Kingsblood förs bort av polis med en mobb i lynchstämning som åskådare.
Detta är den sista romanen Sinclair Lewis skrev och även om hans produktion aldrig var ”svår” i den rent tekniska bemärkelsen, ser man att hans syn på världen blir mera pessimistisk.
Eller blir den? Är bokens sista ord dubbeltydiga – hustrun har gått till fysisk attack mot ordningsmakten och förs bort:
”Keep moving,” said a policeman.
”We’re moving,” said Vestal.
Vi rör oss – vi förändras. Ja, idag finns det inga bostadsområden där svarta är utestängda enligt lag i USA och i Sydafrika har apartheidsystemet fallit. Men hatets amöba byter form och skepnad utan svårighet och utan att dess volym och massa därför förminskas.
Hon som hatar modellerar också hatet efter sin egen fason och en mobb kan man uppbåda var som helst, för vilka ändamål som helst. Rörligheten ingår i mobbens etymologi och väsen.
Sinclair Lewis’ Kingsblood Royal är inte en fiktiv historiebok om något som hände och nu är ett avslutat kapitel. Hatet lever och har hälsan, hon som hatar har mistat hälsan men lever.