Erik Axel Karlfeldt är den ende som fått litteraturens nobelpris postumt. Under sin livstid avböjde han denna hedersbevisning.
Han ville också i övrigt framstå som en anspråkslös och hederlig karl. Han talar anspråkslöst om sin egen diktning. ”Min sångmö är icke av Pinden”, säger han, ”hon är av Pungmakarbo.” Och frågar sig: ”Vi kryddas poeter med lager? / Har icke all Dalarnes vår / en kvist i sin svalare dager / till krans för en sångares hår?”
Ändå är Karlfeldts poesi på sitt vis pindarisk. I stället för de antika begreppen finns där Bondepraktikans och folkkonstens, musikens och de teologiska begreppsdistinktionernas ofta svårtillgängliga värld.
Men mot slutet av hans liv blir stilen mera avklarnad. Han sjunger mycket om vissnandet, om höst och död. Inte långt före sin egen bortgång framförde han utanför programmet en dikt vid Svenska Akademiens fest till J O Wallins minne, några dagar före jul:
Psaltare och lyra
Snabbt jagar stormen våra år
som skyar över hav.
Knappt tändes, år, din blida vår,
så bleknar glansen av.
Din sommarblomstring är sin kos,
hav tack för vad du gav,
om ock du endast gav en ros
att lägga på en grav.
Du makt för vind och skyar,
du makt för liv och år,
som ständigt allt förnyar,
och allt i spillror slår;
med öden och med timmar
i julens aftonbrand
du står, och sädet glimmar
i såningsmannens hand.
Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.
Som synes blir stroferna stäckotare som gammal mans steg: de två första har åtta, den tredje sju och den fjärde sex verser. Den sista strofen har enbart manliga rim. Inga överflödiga utsmyckningar.
Psaltare och lyra är en välfunnen rubrik på en dikt till Wallins minne – biskopen själv nämns dock inte i dikten och den saknar tillägnan. Psaltaren, den andliga poesins symbol, och lyran, den världsliga diktens.
Karlfeldt har diktat om kyrkor, om kyrkogång, om naiva altartavlor och om kyrkorglar. Var är Gud och frälsningen i Jesus Kristus?
Det låter sig sägas att det är den kristna tron som apostroferas i de två sista verserna: ”Giv oss en tro”. Men Karlfeldt använde med förkärlek arkaiserande begrepp och åtminstone hans egna associationer gick säkert till den betydelse av ordet ’tro’ som är gränsbo mellan substantiv och adjektiv, som avser trohet och trofasthet i betydelsen ordhållighet och sveklöshet. Också kallar han ju döden ”mörk”.
En härd, ett bröst, en tro. Ett hem, en livskamrat, en sveklös sådan, och trofasthet – detta är livets existensminimum.
Hur det är att berövas allt detta handlar denna blogg om.