Uppenbarligen vantrivdes John Galsworthy i kulturen.
Åtminstone i den kultur där han var född och uppvuxen, nämligen den burgna engelska aristokratins. Det är om den smärtsamma övergången från den victorianska till den edwardianska eran han skriver, mest känd är The Forsyte saga. Som TV-program blev det det mest betittade i Finland i slutet av 60-talet och det var den första brittiska TV-serie som såldes till Sovjetunionen.
Man kan jämföra med andra familjesagor från tiderna före och efter forsytarna, t ex de i denna blogg nämnda Buddenbrooks eller Thibaults. Buddenbrooks är solida kapitalister vars släkt med tiden förtärs av en spirande konstnärlighet, bröderna Thibaults är pliktmedvetna eller fanatiskt-fantastiska.
Forsytes är nyrika. Varje liknande saga, hur brett den än är anlagd, har en eller några få huvudpersoner som på sätt och vis personifierar bokens tema. Han heter Soames Forsyte, tillhör den andra generationen och är en Ägare i varje tum.
Men det påstås att man inte kan få allt här i världen. John Galsworthy slog motvilligt in på den väg som tycktes förutbestämd för honom, valde en uppgift som innebar många resor, träffade och blev vän med Joseph Conrad, kom allt mera i opposition till sin närmaste omgivning.
Så avböjde han att bli adlad med motiveringen att en författares belöning skall komma genom hans författarskap – dvs det mottagande hans böcker fått är belöning nog. Han blev ordförande för PEN-klubben och verkade för kvinnors rättigheter och förbättrade förhållanden i fängelserna m.m.
Han var en av de som hört hur det dånar i rättens krater och berättat vad han hört. Det är stort.
Om en liten mänskas ondska har denna blogg handlat men om samma krampaktiga habegär är det fråga hos Galsworthys romanfigurer. Ingen ond mänska har någonsin varit generös, givmild utan beräkning.