Det ofta uttalade omdömet att man inte vet vad En attendant Godot egentligen handlar om, utsäger implicit att detta däremot skulle vara fallet med de flesta andra teaterstycken och romaner: att man vet vad de handlar om. De antas ha en början, en fortsättning och ett slut i enlighet med de aristoteliska principerna.
När Vladimir och Estragon väntar på herr Godot har deras väntan ingen början, inget upphov som förklaras för oss eller framgår efterhand och inte heller ger deras väntan något resultat.
Allt detta liknar livet för offren för henne som hatar. Ja, meneden och sveket, själva det knivhugg som inledde pinan är känt, men dramats upplösning är inhöljt i ett töcken. Är det – blir det – hennes död, offrens död? Nej, för hon har sörjt för att hennes hat överlever henne och fortplantas över generationerna.
Är det en plötslig insikt och en bön om förlåtelse? Det är vad allt flera ber om.
Vi vet vad Becketts skådespel heter och det finns noggranna scenanvisningar för nya uppföranden. Vi vet hur det mottagits och bedömts. Vi vet när spelet är slut och när det är dags att applådera och lämna salongen.
Vad absurt finns det i detta, vad särskilt som gör att det förtjänar benämningen absurd teater?
Det är verkligheten som är absurd. Så kan en mor hata sina barn, så kan den som går under beteckningen ’mänska’ slå och svika den hon med ed svurit evig trohet. Vladimir och Estragon skulle storligen förundra sig.