Heikot sortuu elon tiellä var en fras jag stötte på, oförhappandes, när jag satte mig ner för att skriva. Och det är den bilden man gett av Harry Martinson: det var hans stora känslighet som gjorde att han inte stod ut med kritiken efter att Svenska Akademien (där han själv var ledamot) belönat honom med nobelpriset.
Han tog sitt liv.
Den ondska, det koncentrerade hat, som jag omtalat i denna blogg ger mig dagligen impulsen att vilja välja samma väg. Därför kanske jag läser in mycket redan i hans tidiga dikter. Martinson var en naturbegåvning av sällan skådat slag, en nomad med öppna ögon och en bildskapande förmåga utöver hövan. I en tidig tidskriftsdikt (BLM 1944) talar Den döende matrosen:
Jag hör Orinoco! Den bringar ett bud
om grenverk, om bifloder rakt in i Gud.
Då kravlar jag upp ur det krabbsaltarkar
där jag har försmäktat sen strandningens dar.
Kom fågel, kom albatross, tyd mina rop.
Jag önskar försvinna en natt ur min grop
och flykta dithän där det lönar sig dö,
där snabbt man kan ruttna och göda ett frö.
Jag tröttnat på myror och nyttobetyg.
Kom, albatross, hjälp med ditt evighetsflyg.
Kom, fågel, kom albatross, bär mig ett brev
till henne, gudinnan jag nyss dig beskrev.
Hon bor i de ofunna väldenas dal
där träden och löven är utan tal.
Där hörs Orinoco. Den bringar oss bud
om grenverk, om bifloder rakt in i Gud.
Martinsons väldsåskådning tenderade åt det panteistiska hållet och vem gudinnan är, är svårt att avgöra. Men albatrossen har visat sig för honom och han har hört en annan puls, en annan melodi än vardagens och hatets. Vad skulle hålla honom kvar? Varför?
I mitt fall heter blytyngderna ansvaret för de små som Korsspindeln också vill förgöra.