Två sentida franska nobelpristagare kan ses som varandras antipoder i ett avseende: där Le Clézio skildrar enskilda mänskor som i hans text efterhand uttunnas till att bli symboler och representanter för idéer eller begrepp, är det tvärtom hos Modiano. Hos den senare växer ett enskilt livsöde till en berättelse som efterhand får färg och form och sammanhang.
Så exempelvis i Dora Bruder. Modiano fick priset för sin minneskonst och i skönlitteraturen, enkannerligen fransk skönlitteratur, får detta läsaren att associera till Marcel Proust. Men det är inte en subjektiv, vällustigt självcentrerad sentimentalitet det handlar om hos Modiano, utan hos honom möter vi en minneskonst i mänsklighetens tjänst. Modiano liknar också Georges Simenon, hans jagperson är en kommissarie Maigret som förmedlar äkta stämningar från Paris – eller stämningar vilkas äkthet den obereste läsaren snart blir övertygad om.
I Dora Bruder får begreppen ’nazism’ och ’antisemitism’ innehåll under författarens spaningar efter en förfluten tid, spaningar som startar i läsningen av en kort notis i en tidning om en försvunnen tonårsflicka.
Denna blogg är en släkting till Modianos bok eller böcker. Alla som skriver för att sätta ord på det ohyggliga, det bortom allt förstånd råa och grymma mänskliga handlandet, är i släkt med honom oavsett om gestaltningsförmågan är i nobelprisklass eller inte.
Att beröva en far hans barn är värre än mord, säger en docent i rättspsykologi (sök på Yles hemsida, Helinä Häkkänen-Nyholm). Det gäller både fadern och barnen. Jag har i denna blogg använt termen ’mördare’ om Korsspindeln, därför beredd att också ge skäl för mitt ordval.