Lindström kom långsamt gående. Han har haft en hjärtinfarkt och han lider av diabetes. Utanför cafét där jag bor stannade han med ryggen mot skyltfönstret. èfaC, stod det med stora bokstäver på ryggen av hans ljusgrå jacka. Så kom han in.
– Hej, sade han.
– Hej, sade jag.
– Du är på kaffe, sade han.
– Ja, sade jag.
– Jag skall också ta en kaffe, sade han.
Så satte han sig vid mitt bord.
– Det är hett, sade han.
– Ja, det är sommar än, sade jag.
Ett bi landade på hans örfil.
– Där är ett bi! sade jag.
– Gertruds föredrag under det underbara hallonträdet i Padasjoki kom mig att fördjupa mig mera i Rilkes diktning. ”Wir sind die Bienen des unsichtbaren”, säger han. ”Wir trinken unablässig den Honig des Sichtbaren um ihn in den großen Bienenkorb des Unsichtbaren anzuhäufen.“ Hon hade alldeles rätt i att det är genom denna inre samling som vi egentligen vänder oss mot yttervärlden och de världsliga tingen på rätt sätt. ”Etiken är den första filosofin”, citerade hon Lévinas och den insikt hon fått av Mc. När vi tar till oss denna förståelse – lägger det på vårt hjärta i betydelsen vårt innersta – då er-inrar vi oss vårt väsens egentliga bestämmelse, för att använda en översatt etymologi hos Heidegger. Denna vändning inåt innebär i själva verket att vi öppnar oss mot yttervärlden för att ta den till oss i egentlig och autentisk mening. Kanske detta är änglarnas uppgift, sådana som dessa väsen tecknas hos Rilke. De tillhör hos honom ingen bestämd trosuppfattning utan är helt enkelt förmedlare av en gemenskapsinsikt, de är därför både förskräckliga och välkomna, igenkända. Bina låter oss dricka den synliga världens honung, den som de utvunnit genom sitt flitiga och outtröttliga förmedlande av sinnesintryck. Den anhopas och förädlas av dem, och av oss, i eftertankens oersättliga bikupa, sade Lindström.
– Nu flög det, sade jag.
– De lovar regn till kvällen, sade Lindström.