Vid ett informellt postsymposium på det café där jag bor, bad jag Gertrud återvända till den dröm hon berättade om – den med prislapparna i hallonträdet. Den lät intressant.
Hon tror på det undermedvetna och sådant, så det var inget problem för henne. Och följande natt gick jag också dit in i hennes dröm. Det var som hon berättat, ett stort rum och ett stort träd med prislappar i st. f. bär. I sanning märkligt…
Jag ignorerade Gertrud i drömmen, jag talar inte gärna i sömnen, men gick omkring en stund i huset. Det påminde litet, inte mycket, om mitt barndomshem. Jag ville improvisera något slags handling och kastade en tennisboll som studsade några gånger på golvet och rullade längre bort. En svart terrier sprang skällande efter den och tog den i munnen.
Allt detta sade mig ingenting. Inga nya insikter, inga dolda budskap. Bara Gertrud som tyst och storögt iakttog vad jag gjorde och kunde se hur jag till slut väckte mig själv.
I morgon måste jag fråga henne vad som egentligen menas med denna dröm. Knappast vet hon det heller. Det är både möjligt och önskvärt att meningen inte var någon alls – dvs. denna.