Mitt eget inlägg på symposiet var kort. Jag presenterade [Miranda], min imaginära sångmö, och hennes släktträd. Pappa Prospero m.fl.
Miranda betyder ”den beundransvärda” eller rentav tillbedjans- men inga tillber jag obefintliga.
Sedan tog de muntra fruarna från Borås vid. Beata Ödegåårdh sjöng sitt inlägg. Hon har en rätt låg stämma när hon talar men hennes sångröst är högre stämd. Hon sjöng Dina ögon äro eldar och i brist på mikrofon hade hon en kotte i handen. Hon vandrade runt främst de manliga deltagarna i symposiet under sången.
Så kommenterade hon orden ”vänd dig till mig, vänd dig från mig” och gjorde hänvisningar till Maeterlincks (vars libretto hon ju skanderade i Evitskog) estetik. Det handlade om Fågel Blå och fantasin… men nu är almanackan redan nästan augusti och jag går vidare till Cecilia och Gull-Viva.
Fru Silfvernoos bekände sin dragning till l’art pour l’art och berömde det meningslösa i uppdiktade händelser. ”Här”, sade hon, ”har jag fått gestalt och liv för en enda gång och ett enda tillfälle, i en enda välvillig blogg”.
– För all del, sade jag, du får gärna återkomma!
Hon ställde sig tacksam men framförde sin önskan att jag då och i så fall gärna fick berätta mer om hennes yttre habitus. Inte för att hon är någon skönhet, sade hon, men det ger mera färg och liv åt skildringen!
Fru Noreply ville å sin sida också ge rum för vardaglighet och realism i litteraturen. Hennes korta inlägg var både djupsinnigt och intresseväckande och jag beklagar därför uppriktigt att det pga. ämnet inte låter sig refereras i just detta forum. Jag tar upp hennes tankar på en helt annan plats och i andra sammanhang. ”Det blir bra så”, sade hon glatt.
Resten av den timmen ägnades relationerna mellan Padasjoki och Borås och möjligheten att eventuellt förena dessa orter med en motorväg. Jag höll med om det önskvärda i projektet men jag är inte tekniskt sinnad.
Lindström var mera insatt i planeringsärenden och vägbyggnad.