På trottoaren stod en rollator.
Till den hörde en tant och tanten frågade mig: – Vill du komma med på en begravning?
Naturligtvis, alltid redo! Men hon avsåg fågeln.
En liten fågelunge låg rädd och darrande vid stenfoten. Hon ville ha livet av den. Hon ansåg det barmhärtigast och förvånade sig över dem som bara låter den ligga.
Jag ville inte begå dådet. Men där kom en tjänstvillig granne. Hon förvred huvudet för mig.
Där jag bor finns en katt i närheten. Den katten har som hobby att rada upp döda fåglar i triumferande rader på asfalten. Tanters ilska båtar föga.
Detta var verkligen allt. Jag är själv förvånad men det finns ju sist och slutligen inte så många ord och jag har redan använt de allra flesta. Vissa av dem flera gånger.