Klas med det genomskinliga huvudet, han som jag berättade om den 7 juli (del 1490), var egentligen en ganska ordinär skolelev. Man vande sig snabbt vid hans speciella utseende och han utmärkte sig inte på något sätt.
Han var slätstruket vanlig. Det är bara en incident… eller vi kan kalla den en händelse, som jag minns. Den var inte heller speciellt uppseendeväckande men nu, så många år efteråt, märker jag hur djupa spår den satt i mitt själsliv och därmed också i denna blogg.
Det var några pojkar som satt och pratade före lektionen började och en av dem sade i förbifarten till Klas: Berätta en vits!
Klas tittade på honom. Han såg rätt enfaldig ut just då. Han spärrade upp ögonen och nu hade man verkligen kunnat se att han tänkte, även om han inte varit genomskinlig.
Efter en rätt lång paus frågade han: Har du hört den om kaffet?
– Nej…?, sade pojken som bett honom berätta förväntansfullt.
Just då, i detta ögonblick, hände något i huvudet på Klas. Lampor lyste, dioder blinkade, klaffar höjdes och sänktes som vanligt – först. Men så liksom rasade allt samman i huvudet på honom.
Inget sammanhang, ingen mening fanns i blinkandet och rörelserna. Ingenting grep tag i något. Lampor lyste, dioder glimmade utan samordning och ändamål. Det var kaos, allt. Hur kan jag förklara det med hjälp av strukturerade, ordnade ord? Det var en obehaglig syn…
Ända tills Klas klämde fram poängen:
– Det var svagt! sade han triumferande.
Och då började allt fungera igen som förr. Jag andades ut där jag satt, det minns jag väl så här många efteråt.
Men ännu i denna dag kan jag inte med ordvitsande och med humor som bygger på sådan.