HOPKLISTRADE BERÄTTELSER IX/XII
Svante från Alberga är ingen diktare. Här finns dock en Shellstation, flera skyskrapor och på andra sidan järnvägen gamla trävillor.
Eftersom jag inte visste vart jag var på väg, fick jag fråga många förbipasserande innan jag var framme. ”Framme” är nämligen en flyktig känsla, mycket flyktig, och att man är det vet man inte förrän man är det. Här är skogen betydligt glesare, om den ens kan kallas skog, och mannen som satt där var språksam.
Han var dock djupt deprimerad. Han brukar tillbringa sina somrar på landet i ensamhet men i år hade han inte förmått resa till den ort i östra Finland, där han brukar dväljas.
I Min skattkammare, som jag tidigare nämnde, fanns eller finns följande djupsinniga strof:
Det var en gång en mosse och i mossen en sten,
på stenen satt en gosse, en liten en.
Han hade varken far eller mor,
han hade varken tröja eller skor.
Det blev rysligt väder – mer säger jag ej dig,
förrn du ger gossen kläder,
att han må skyla sig…
Så fort jag av er får höra ett tröstens ord att överbringa, skall jag avslöja den deprimerade mannens namn och adress att ni må trösta honom. (Men inga ytliga, frejdiga tillrop, ”upp med humöret!” och liknande! Sådana gör mera skada än nytta.)