HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VI/XII
Först efter några års samlande ansåg jag mig förberedd nog att själv börja rikta förebråelser mot okända mänskor (jag hade övat med en utvald skara f.d. vänner).
På bussen till grannstaden såg jag nu en äldre kvinna som fick hjälp att ta sig upp på bussen av chauffören. Hon satte sig med möda längst framme.
– Ner med fötterna från sätet! sade jag.
Reaktionen var den väntade, dvs. oväntad. Sedan uppmanade jag en prydlig, kostymklädd man med hörlurar att inte tugga med mat i munnen. Och några tonåringar som satt längst bak bad jag skruva upp volymen så att hela bussen fick lyssna till Tapio Rautavaara!
Det finns så mycket elände i världen men små, små ting kan bidra till att förljuva mänskornas gemenskap. Så tänker i alla fall vi admonitjonister.
Om en månad skall jag ta itu med chauffören själv! Just nu har jag inte råd.