Ξύπνησα με το μαρμάρινο τούτο κεφάλι στα χέρια
και μου εξαντλεί τους αγκώνες και δεν ξέρω πού να τ΄ ακουμπήσω,
έπεφτε στο όνειρο καθώς έβγαινα από το όνειρο
έτσι ενώθηκε η ζωή μας και θα είναι πολύ δύσκολο να ξαναχωρίσει.
Så kan en grekisk poet uppleva antikens förpliktande arv – som en börda. Giorgos Seferis’ dikt framfördes vid de olympiska spelen i Aten år 2004.
Finländsk dikt har också sina marmorhuvuden: ”Skriv som Runeberg, pojkar, så skriver ni bra!”
Men vi har inget 40-tal och 50-tal som Sverige, upproret mot föräldragenerationen inhiberades eller försenades inom litteraturen. Inte kan man göra uppror mot hjältar från kriget!
Först på 60-talet var tiden mogen men då var protesten också lika infantil som den i Sverige.
Det är som om likriktningen inom litteraturen ständigt ökar. Till formen är böckerna mera varierande än någonsin men innehållet är detsamma inom alla genrer. Den oerhörda självupptagenheten och subjektiviteten, själviskheten, ytligheten gör sig bred i både detektivromaner och centrallyrik. Lusten att chockera ersätter substans och fördjupning, tvånget att ”förnya sig” förväxlas med kravet på äkthet.
Men det finns undantag.