HOPKLISTRADE BERÄTTELSER I/XII
Myndigheterna överträffar sig själva.
Äntligen, tänkte jag. Äntligen! Hur många år dröjde det inte…
Det kom nämligen ett meddelande, både per SMS och e-post: Kvinnan ni reserverat har anlänt och kan avhämtas från Småstads bibliotek.
Som den intelligenta läsaren redan förstått, och som den dummare kanske fått hjälp med av en stödperson för att begripa, var det – en bok.
Och jag hade glömt titeln och att jag… beställt den.
Stor var min besvikelse. Men vid ett bord i bibliotekets cafeteria satt den lilla svarta kvinnan, hon som upprepade gånger ville dränka sig, och hon visade mig utdrag ur de memoarer hon håller på att skriva.
Alltid något.
Med benäget tillstånd återger jag delar:
”Född i ett bofälligt ruckel anträdde jag Livet fylld av förhoppning och onda aningar. Jag var ett brådmoget och missförstått barn och mina föräldrar förstodo mig icke.” (Den där gamla verbformen rådde jag henne till för effektens skull. Det var en ordinär bondgård i Kauhajoki. Hon har ett gott sinne för effekter.)
Nåja, sedan är det för mig intressantaste hennes redogörelse för hur vi träffades i den finska folkhögskolan i Berghäll. Den sista skoldagen gjorde hela klassen en lång vandring ut till Hanaholmen. Vi samtalade hela vägen och sedan skildes vi under tårar för att ej mötas mer.
Och därefter återsåg jag henne kanske alltså först decennier senare i beråd med att kasta sig i vattnet från den lilla bron i närheten av Skavaböle. Det är märkligt hur fakta och fiktion trådar sig in i ens tillvaro från alla håll så att ingen längre kan skilja dem åt. Vad gör det? Det vi minns och tycker oss minnas är alltid sant och är det inte sant, borde det vara det.
Den lilla svarta kvinnan förefaller riktigt nöjd med den avslutande meningen:
”Livet ville det så.”