Idag såg jag pratkvarnen från igår på stan och hans tillstånd var oförändrat. Men han viftade glatt.
Det som hände var att han, vi kan kalla honom Putte, just när han skulle gå, drabbades av en synnerligen ovanlig åkomma. Han tystnade plötsligt med halvöppen käke och han kunde bara frambringa oartikulerade ljud.
– Temporomandibulär dysfunktion! utbrast Miranda genast. Snabbt till en läkare!
Inte får man så snabbt tag i en läkare eller tandläkare. Putte hade dock bil och en timme senare satt vi alla tre (eller båda, hur man tar det) i dejourens väntrum. Putte hade inga smärtor och inte heller syntes något annat avvikande på honom än att den halvöppna munnen stod stilla. Om käken gått ur led, brukar det vanligen leda till rätt svåra smärtor. Kanske Mirandas diagnos ändå var felaktig?
Det visade sig verkligen att felet var ett helt annat, så sällsynt att det inte ens har ett latinskt namn. Hans käke hade gått i baklås.
Läkaren hade gärna velat undersöka honom närmare och han fick uppge adress och telefonnummer och ge löfte om att en specialist kan kontakta honom senare. Det är sällan en läkare på landsorten stöter på medicinska sensationer. En doktorsavhandling hägrade.
Putte är vegetarian och han är en lättvindig själ som inte alls fann det besvärande att nu inta all föda i form av saft och mos.
En revolutionerande upptäckt gjorde jag (vi) dock genast och om den fick läkarvetenskapen inget nys (sternutamentum).
Det är att käkbaklås är smittsamt och liksom fågelinfluensan kan hoppa mellan olika species. Min dator fick nämligen en lätt temperaturstegring och sedan blev jag oförmögen att skriva nya bloggar under flera minuter.
Miranda envisas med att det helt enkelt var brist på inspiration.