Det är midsommar. Det är Johannes Döparens dag. ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.”
Det är dagens text i handboken. Vem behöver tröst i dessa dagar?
Kanske är det spanjorskan som för någon vecka sedan på stadion jublade före mållinjen över sin bronsmedalj i gångtävlingen? Och inte såg fyran som kom med en oväntad spurt och passerade mållinjen… före henne.
Hon var otröstlig.
Inte! Det var Europamästerskap och om hon vinner olympiskt guld om två månader, är hon tröstad nog.
Kan det vara Kylian Mbappé? Han fick en smäll på nosen så att den blödde och han inte kunde spela i följande match. Frankrikes hopp.
Inte! Han får betalt med eller utan blödande näsa, mycket pengar.
Så mötte jag P. som försöker sluta röka och inte lyckas. Jag tröstade honom: ”Det är mycket lätt att sluta röka, jag har själv gjort det över fyrtio gånger.”
Inte! Och förresten röker jag inte. Det var ett s.k. skämt.
Nu är det midsommaren och på förmiddagen är få folk i rörelse. I butiken står dock en behagligt avklädd kvinna.
Då avser jag inte vulgärt smink och stoppningar, örhängen och bjäfs. Nej, hon är fri från allt detta och hennes shorts och strandskor har tysta, lågmälda nyanser. Hon står där som hon är, mycket vacker utan att vara det särskilt, nästan som hon framgick ur Skaparens händer, utan att utmana någon.
Då känner jag igen henne: är det L. frågar jag försiktigt? Och hon vidkänns namnet. Det var mycket länge sedan vi gick i samma skola, och vi körde ofta, ofta omkring med mitt nya körkort. Hennes drag: lyckliga som fordom. Var är du nu? Var har du varit?
Långt borta i ett annat land. Det är Av En Händelse jag är på besök i min hemstad.
”Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.”
Hon talar ljuvligt till mig. Allt är så bra, säger hon. Hon trivs där hon bor. Hon stortrivs med det hon gör.
Är det detta som är trösten?
Inte! Hon vet ingenting om livet efter detta. Kanske bär hon redan en dödlig cancer och hennes sydliga hus skall härjas av eld och bävning.
Det blir att leta på annat håll. Vad var det? Vem för oväsen på helgdagen?
”En röst ropar i öknen: ”Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den. Ty Herrens mun har talat.”
Där, också i hennes bävningsbenägna boland skall allt bli slätt. Här, i mitt svagt kuperade landskap skall Översvämningen drabba oss oförtänkt alla.
Hör någon säger: ”Predika!” Och en annan svarar: ”Vad skall jag predika?”
Ja, just det: Vad! Vad är då denna ’tröst’?
”Allt kött är gräs och all dess härlighet är som blomster på marken. Gräs torkar, blomster vissnar, när Herrens Ande blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet.”
I skuggan, visserligen, men denna soliga dag ser jag på hemvägen en annan bekant. I djupa vinterkläder står han och språkar samman med en fyllbult. Han (fyllb.) är inte gammal. Snart är han död och ser man efter hans plats, vet den inte längre av honom.
DET ÄR TRÖSTEN!
Hon som hatar har ingenting för allt sitt hat – mig kommer hon inte åt.
Jag kan bara dö.
Men själv går hon mot fördärvet. Är det en tröst? Ja, och ja ifall hon läser detta och vänder om.
Om hon vänder om eller inte vänder om, har jag förtvivlat, skulle Kierkegaard inte ha sagt. Förtvivlans tröst är djup och rik och bär oss genom språnget till tröstens förväntan. Det kan ske! Dessa johannibjörkar stod i vintras kala och svarta.