TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER XII/XII
När vi kom in i Lindströms kök såg jag till min stora förvåning att den tomma tavelramen nu fått en bild! Det var Ängeln. Hon var fångad mitt i ett graciöst hopp från träbron. Det röda bandet kring håret stod vackert mot det smutsgrå vattnet. Silverstänk slog upp mot skyn när hon, med fötterna före, träffade vattenytan.
– Hur gjorde du det? frågade jag Lindström.
– Äsch, det var väl ingenting, svarade han undvikande. Du vet ju hur man kan manipulera berättelsen, och därmed också tiden själv, i en blogg. Man kan föregripa händelser eller utplåna dem efteråt.
– Jo… instämde jag dröjande. Men sådant brukar jag aldrig syssla med. Det här får bli och vara ett undantag.
Den lilla svarta kvinnan vågade inte komma in. Hon satt i gräset och kammade Prisses päls. Ängeln hade hittat Lindströms rakspegel och provade olika miner före, under och efter själva språnget.
Det är mitt i denna idyll vi tvingas lämna dem alla, dvs. oss. Solen lyser, jag är gammal och snart är jag död.
Vad kan väl bara bättre!