Hösten blåste fåglar över himlen: söderut, söderut. Det var gässen som sträckte; kajorna, sotflagor från morgonhimlens eldsvåda, virvlade runt under molnen.
Och på jorden gick jag.
(En vitkindad gås jag känner avslöjade för mig deras hemlighet: de ljuger aldrig. De behöver inte rodna. De fantiserar inte. Skeptiska ornitologer må ge mig ett motbevis: har ni någonsin sett en blogg författad av en gås?)
Denna beskrivning av det aktuella vädret och de reflexioner jag ovan gör beträffande min absoluta sannfärdighet utgör en nödvändig introduktion till det följande. Det som skedde kan nämligen te sig alltför osannolikt men sant är det.
Jag kom vandrande på en liten väg som här och där kantades av postlådor. På ett ställe fanns fyra eller fem av dem, nya och metalliskt svarta glänste de av regndropparna i blåsten.
Där stod en kvinna, en kvinna i övre medelåldern.
I handen hade hon en sprayflaska och en tunn trasa.
Hon putsade postlådorna.