Sedan åkte vi vidare längs Hitåvägen. Den är lång och just där den går över motorvägen bytte [Miranda] plats med Gertrud och lät henne köra. Jag ville koncentrera mig på att glo. Det är sällsamma skiftningar i tallarnas stammar och barrverk vid denna tid på året.
Men innan vi startat igen, kom där en liftare. Det var den siste mohikanen och han fick naturligtvis åka med.
Han såg inte [Miranda] utan höll på att sätta sig på henne. Gertrud körde men d.s.m. satte sig bredvid mig i baksätet istället och jag närmast intervjuade honom ända till Immersby. Det var så många frågor jag väntat på att få besvarade. Det började egentligen när jag i 14-årsåldern kapsejsade med en kanot i Yuronsjön men blev räddad av några påpassliga jägare från mockasinstammen.
Utrymmet är begränsat men till läsarnas upplysning kan nämnas att han inte var den sista. Det finns ett livaktigt mohikansamfund sydost om Moskva, de utvandrade dit under Cromwells tid men förhållandena under ryska revolutionen gjorde att kontakterna bröts och de ryska mohikanerna glömdes bort. Nu ger de ut en egen tidning och har sändningstid i lokalradion.
Då han steg av vid Ingmans – han skulle sluta ett avtal om leveranser till mohikanernas höstfest i Glassgow – hade jag fått veta nästan allt utom svaret på en fråga som tyngde mitt sinne. Men det kanske kommer.
PS. Ingmans heter kanske Arla nuförtiden? Jag är noga med att alla uppgifter är korrekta.