Jag kunde nämna den unga kvinnan i ”Balen”. Men jag citerar i stället de sista stroferna av Frödings ”Predikaren”, som lyder så:
Och konungen var led vid all sin ära
och vid all härlighet på denna jord,
och gat ej se med kärlek till sin kära
men började att tala visa ord:
”Jag sade till min själ: var glad, min själ,
ty allt har lyckats dig och gått dig väl
och du är rik och är en folkens förste
och nämns bland jordens konungar den störste
— men intet gladde mig, ty si, jag vet,
att allt är vind och tom fåfänglighet.”
”— Jag var den visaste på jordens ring
och all Egypti visdom visste jag
och alla stjärnors gång och alla ting,
som hänt från Noe tid till denna dag,
men vad kan visdom båta den som vet
att allt är vind och allt fåfänglighet?”
”— Med guld och koppar har jag smyckat husen
och gjort till ögnalust Jerusalem,
jag hade kvinnor hundraden och tusen
och sade: jag vill fröjda mig med dem,
ty ljuv är kärleken, men si, jag vet
att kvinnors kärlek är fåfänglighet.”
Men hon, som konung Salomo har kär,
fastän hon späd och ganska liten är,
sig böjde fram att se predikarns panna
och mellan händerna hans huvud tog
och såg och såg och ville icke tro
att dessa visa orden voro sanna
— då teg kung Salomo och log.
”Vi ler du, konung Salomo?”
Nu gör jag inte anspråk på att vara vis och kallar mig inte ’Salomo’ i vardagslag – men kvinnan jag talar om var å andra sidan inte heller särskilt ung, späd eller mig kär.
Nej, bara förvirrad.
Och i stor utmattning och desperation förklarade jag för henne hur det verkligen förhåller sig med hennes inbillningar – medveten om att jag riskerade ett utbrott av något slag. Men jag var trött, frustr- och irriterad.
Hon är inte offer för förföljelse, sade jag. Det finns inga troll. Det finns ingen som vill henne illa. Hennes släktingar är kanske ilaka – jag känner dem inte personligen – men de är inga monster som arrangerar sammansvärjningar och det finns inga organisationer som är ute efter att likvidera henne. Allt, allt är bara inbillningar! Hennes gamla vänner, som vill henne väl, de är helt enkelt bara goda vänner som vill henne väl. De är inte ondskefulla sadister som baktalar henne överallt!
Hur skulle hon ta det? Jag var beredd på allt.
Nästan allt, vill säga. För hon såg på mig en stund med stora, ärliga ögon och frågade sedan, uppriktigt bekymrad och med varmt deltagande i rösten:
– Är du galen?
Det var då jag log.