Varje sats han skrivit är en bild, säger Josef Winkler. Liksom Mosebach i det föregående befattar han sig med katolicismen i sitt skrivande men med helt andra utgångspunkter och resultat. Det är döden (och dess ritualer) som upptar Winkler.
Kanske hör det samman med att han växte upp i en tillvaro som han betecknar som språklös. Han fick kämpa medvetet för att tillvinna sig ett språk, i det liknar hans biografi en del rikssvenska autodidakters. Han visste från unga år att han en dag ville skriva en bok men hans ambitioner mötte inget gensvar i den omgivning och på den österrikiska bondgård där han levde.
Men han blev politiskt aktiv och särskilt en nagel i ögat på de högerextrema i Österrike.
Att språklöshet och död hör nära samman är lätt att inse men man kan också betänka hur de ondskefulla misshandlar mänskor med tystnad. Hon som hatar har tystnaden – svarslösheten – som vapen. Hon vet att det som plågar hennes offer mest är att hon utför sina dåd i tysthet, utan förklaringar, utan svar på frågor. De förtvivlade ropen på barmhärtighet får inte ens ett formulerat hån till svar.
Som Korsspindeln, som hon också kallas, tyst förgiftande. Döden är tyst. Livet har lovsång och lovprisning.