Den närmar sig nonsensdiktningen, heter det någonstans om Oskar Pastiors diktning.
Vilken diktning gör inte det? Det viktiga är att den inte överskrider gränsen, det är med diktningen som med livet självt.
Och egentligen är alla akustiska stilmedel nonsensinslag i all lyrik. Sällan fogar sig rimmen och andra effekter så osökt till tanken, att sömmen mellan tanke och uttryck ingenstans kommer till synes.
Skildringen i nobelpristagaren Herta Müllers roman med den svåröversättliga titeln Atemschaukel bygger delvis på Oskar Pastiors erfarenhet av sovjetiska fångläger. De drog sig till minnes tillsammans. Han är liksom hon rumän av tysk minoritet och fick pröva på detta innan han flydde till väst. Det var 1968, han studerade i Wien och valde att inte återvända.
Tristan Tzara, ytterligare en annan rumänsk diktare på tyska, var en av hans förebilder. Och Tzara överskred ju gränsen till nonsens i den bemärkelse man vanligen avser. Men Pastior diktar så:
immer
das gedicht gibt es nicht. es
gibt immer nur dies gedicht das
dich gerade liest. aber weil
du in diesem gedicht siehe oben
sagen kannst das gedicht gibt
es nicht und es gibt immer nur
dies gedicht das dich gerade
liest kann auch das gedicht das
du nicht liest dich lesen und
es dies gedicht hier nur immer
nicht geben. beide du und du
lesen das und dies. duze beide
denn sie lesen dich auch wenn
es dich nicht nur hier gibt
Vi läser inte bara dikter, enskilt eller tillsammans. Vi läser varandra. Das Gedicht gibt es nicht, bara ett förtvivlat rop och vädjan ur denna världens alla fångläger, om förbarmande.