Om Lyckans komplicerade förhållande till bror Längtan skaldar Nils Ferlin:
”När Lyckan mötte Kärleken en midsommardag,
sa Kärleken till Lyckan: Min syster,
jag vet att du är vackrare och starkare än jag,
— så hjälp vår lille bror som är så dyster.
Men Lyckan bara skrattade,
och häpna fick vi se,
hur lite som hon fattade
av längtan och idé
och allt som går allena och gråter.”
Arnold Stadler i det föregående (16.11.) skrev om lycka. Följande i pristagarnas rad är Volker Braun och han skriver om längtan – kanske kan man kalla den Ostalgie.
Han är nämligen född i Östtyskland och dit längtar han tillbaka och längtar inte. Han gör poesi av enradsmeningar och lakoniska konstateranden i Das Eigentum:
Da bin ich noch: mein Land geht in den Westen.
KRIEG DEN HÜTTEN FRIEDE DEN PALÄSTEN.
Ich selber habe ihm den Tritt versetzt.
Es wirft sich weg und seine magre Zierde.
Dem Winter folgt der Sommer der Begierde.
Und ich kann bleiben wo der Pfeffer wächst.
Und unverständlich wird mein ganzer Text.
Was ich niemals besaß wird mir entrissen.
Was ich nicht lebte, werd ich ewig missen.
Die Hoffnung lag im Weg wie eine Falle.
Mein Eigentum, jetzt habt ihrs auf der Kralle.
Wann sag ich wieder mein und meine alle.
Nej, DDR är borta och kommer aldrig mera tillbaka. Vem vill ha DDR tillbaka? Hur kan man längta så efter det man inte önskar sig?
För att travestera Arnold Stadlers ord om Lyckan i det föregående – vad jordisk Längtan är vet man också bara efteråt, märkligt nog.