De flesta skönlitterära böcker är engångsvaror.
Man lägger dem ifrån sig med tanken ”den var bra” eller ”den var dålig” eller någonting däremellan. Sällan får man tanken att man måste återvända till någon författares alster.
Det var nu fallet med Arnold Stadler.
Till min förvåning tycks han inte ha översatts till vare sig svenska eller finska. Ändå är han prisad både med utmärkelser och med stort beröm i den tyskspråkiga litterära världen.
Den utförligaste tyska litteraturhistorien från Sverige nämner honom inte ens.
I Rauschzeit skriver han om lyckan. Det kan förklara saken. Lyckan är inget ämne för en författare – det skall vara elände, mörker och död.
Boken börjar: ”Was ist Glück? Nachher weiß man es.”
Vad är lyckan? Ja, i sanning: efteråt vet man det. Först då, när hon som hatar har tagit dem alla ifrån en.