Sarah Kirsch hette Ingrid i förnamn från början men ändrade det som en gest av solidaritet mot judeoffren i Tyskland och i protest mot antisemitismen.
Hon hörde inte till någon ”Gruppe” vilket är ovanligt för tyska författare. Hennes poesi är som ingen annans, den har inte rim och rytm i gängse mening men den har den tankemässiga rytm och sammanhållning som utmärker den äkta lyriken.
Den är vardaglig och sofistikerad på samma gång, den kombinerar element från det vi kallar den ”moderna” tiden och från gammal, gammal tid. Och ofta kommer där en överraskande vändning på slutet, en reflex som kastar (ett annat) ljus över det redan sagda.
Der Schnee liegt schwarz in meiner Stadt
Der Schnee liegt schwarz in meiner Stadt
Die Hunde gehn voll Schlamm und Rauch
Die Menschen sind um diese Zeit
Auf ihrem breiten Chaiselongue
Und essen warmes Brot
Nur Tauben brüllen auf dem Dach
Die suchen in den Schuppen Schutz
Sie denken schon ans nächste Nest
Und rupfen eine Feder los
Und legen sie ins Ziegelfach
Ich gehe aus im schwarzen Pelz
Ich red den Hunden freundlich zu
Da heulen sie und wedeln matt
Und zeigen mir den weißen Schnee
Der auf dem Judenfriedhof ist
Ondskan under snön – den bilden passar väl, också den, ämnet för denna blogg.