När James Kelman fick priset, var kritiken förödande. En medlem i prisnämnden ville avgå som protest: boken var bara ”crap”, sade hon, smörja.
Och det är den. Kelman praktiserar medvetandeströmmens teknik, på skotsk slang eller dialekt. Handlingen är löst sammanhållen, sensmoralen svårbegriplig.
Men han och hans anhängare försvarar det grova språket med att det är så mänskor talar i verkligheten, åtminstone i de s.k. breda lagren.
Vad är det för försvar? Varför skulle en konstnär ha rätt att framställa ondska utan att ta avstånd från den? Står han själv på något sätt över moralen, med dispens att avbilda den exakt för sin höga begåvnings skull?
Jag kan inte begå brott och gå straffri med motiveringen att andra eller de flesta gör lika. Hon som hatar – Korsspindeln – har begått ett brott som inte är sällsynt men det är avgrundsdjupt och förkastligt ändå, som allt grovt våld och allt nattsvart svek.