Berättaren i Moon Tiger är en kvinna som, åtminstone enligt sin egen uppfattning, varit en färgstark och intelligent personlighet. (Att hon verkligen varit någon, förmodar också en vårdande läkare inför en tvivlande sjuksköterska. Han tycker sig nämligen minnas namnet.)
Hon har varit kärringen mot strömmen, tycker hon själv, genom att ifrågasätta gällande syn på saken i många ting – framför allt kanske inom historievetenskapen, allt sedan den minnesvärda skoldag då hon insåg att det finns olika synsätt på det berättigade i Elisabets dekapitering av Maria Stuart.
När Claudia nu ligger i sjuksängen och minns är hennes minnen samtidigt en överblick över det vi kallar historien. Vad var det som skedde i det som syntes ske?
Vad finns det då som inte kan relativeras? Våld och ondska har mänskor tagit avstånd från överallt och i alla tider – och svek. Men liksom hon som hatar har mänskor tusen sätt att förneka sina illdåd och uppfinna rättfärdiga bevekelsegrunder för dem.
Samvetet är det enda som befinner sig utanför historien. Samvetandet, med Gud.