Should auld acquaintance be forgot,
and never brought to mind?
Should auld acquaintance be forgot,
and auld lang syne?
Undrade Robert Burns. Och detta handlar förhållandevis många av Bookervinnarnas prisbelönta verk om. Manligt kamratskap, återseende efter många år. Det var ett huvudtema – tillsammans med något annat – i så olikartade böcker som Richard Flanagans (2014) – krig, Howard Jacobsons (2010) – judefrågan, McEwans (1998) – karriär och konkurrens. Och så vidare, och så vidare.
Kingsley Amis’ bok handlar bl.a. om åldrande och rivalitet och mycket annat. Och liksom Swifts (1996) även om den annalkande och ofrånkomliga döden.
Hur möter man den? Robert Burns:
For auld lang syne, my jo,
for auld lang syne,
we’ll tak’ a cup o’ kindness yet,
for auld lang syne.
Det är ju också ett sätt att förneka verkligheten och insikten om livets korthet, dödens visshet och evighetens längd. Hos henne som hatar är spriten ett medel men hon har många flera. Att göra sig tom och hård är andra.
Som ett tomt, hårt skal, invärtes ekande av den svikna eden.